Pressfrihetens dag är ett tillfälle att lyfta blicken och se ut i världen. Den fria pressen hamnar allt oftare hamnar i skottlinjen. Och det inte bara bildligt, utan även bokstavligt, talat. 95 journalister dödades i tjänsten under förra året, enligt den Internationella journalistfederationen. Det var en ökning med 13 personer jämfört med året innan.
Om en vecka samlas den Europeiska Journalistfederationen i Tallinn, Estland. Då beslutas hur det fackliga samarbetet bland journalister i Europa ska se ut under de närmaste tre åren. På agendan finns också två svenska medborgares öden. Journalistförbundet kommer, ihop med övriga nordiska förbund, att uppmärksamma de svenska medborgarna Dawit Isaak och Gui Minhai. Vi vill att våra europeiska kollegor tillsammans med oss kräver att de släpps fria.
Dawit Isaak har suttit fängslad sedan 2001 utan rättegång i Eritrea. Det är en ofattbart lång tid. Det är uppenbart att den svenska regeringens taktik inte har fungerat i fallet Dawit Isaak. Nyligen fick vi också bevittna hur taktiken, i alla fall delvis, ser ut när det gäller försöken att få Gui Minhai fri. Historien, som tagen ur en spionroman, innehåller dyra middagar, kinesiska affärsmän och svenska diplomater. Det hela resulterade i att Sveriges tidigare ambassadör i Peking, Kina, nu misstänks för brott mot rikets säkerhet.
Ju längre tiden går, desto svårare blir det för utrikesdepartementet och utrikesminister Margot Wallström att hävda att ”tyst diplomati” är den bästa lösningen för att få hem Dawit Isaak och Gui Minhai till Sverige.
Vi som bor i ett land där pressfriheten fortfarande är relativt bra har ett ansvar gentemot journalister i andra länder där pressfriheten är sämre. Om inte den svenska regeringen markerar mot länder som Eritrea och Kina – vad säger det då om Sverige och om vår syn på pressfriheten i världen?
Ulrika Hyllert, ordförande Journalistförbundet