Det blir snabbt tydligt för mig vilket stort missnöje det finns hos många frilansar i förbundet. Man känner sig inte lyssnad på. Inte av förbundsledningen, inte heller av frilansfackliga. I Snackbar, en mejlgrupp, som fungerande som dagens sociala medier fungerar, är det ofta upprört. Man har en gräns på 100 inlägg om dagen, som slår till för att hejda när diskussionerna spårar ur.
Viktigt lyssna oavsett tonläge
I början hamnar vi i styrelsen ofta i gamla hjulspår. När medlemmarna är kritiska går vi igång på att förklara att de har fel. Men sen kommer vi till den viktigaste erfarenhet och insikt man kan ha som fackligt förtroendevald: Om medlemmar upplever att det finns problem, så finns det. Då ska vi inte förklara att de har fel, utan lyssna. Lyssna oavsett vilken ton de har.
Om medlemmar upplever att det finns problem, så finns det.
Det finns så många saker som inte fungerar. Organisationen är svår att förstå sig på som medlem, olika frågor hör hemma i olika organisationsled och lotsandet mellan dem fungerar inte alltid bra. Vi är konstruktiva och tar upp problem och vill se nya lösningar. Men förbundsledningens ordförande och vice ordförande är före detta frilansar och de har stort inflytande när det gäller att bestämma vad som är rätt väg för det frilansfackliga arbetet. Det sätter käppar i hjulet för oss, vi som är valda att representera frilansarna, som själva lever i frilansjournalisternas vardag och har en väldigt stark förankring hos medlemmarna som är just frilansar.
Inget utrymme för diskussion
Vi ser att Servicebolaget har en styrgrupp med frilansar som inte har något mandat att besluta, parallellt finns det en liten styrelse. Styrelsemötena kan vara max 45 minuter sen ska de flesta vidare in på förbundsstyrelsemöte. Det finns inte utrymme för någon diskussion. I den styrelsen sitter bara en frilans, förutom förbundsledningen. Genom att flera i styrelsen ser det ofruktsamma i detta bildar vi en arbetsgrupp. Ett arbete som kräver balans, eftersom det finns en rädsla i förbundet i stort att frilansar ska få för mycket inflytande. Men vi hittar en lösning som i alla fall blir bättre än vad det var. Den klubbas igenom på kongressen 2008. Jag kan inte vara med eftersom jag precis fått barn, men jag har tät telefonkontakt med Henrik Sannesson, som är en viktig och uppskattad ordförandekollega, under kongressen och det känns ändå som att jag var där.
Vi hittar en lösning som i alla fall blir bättre än vad det var.
Kunniga medlemmar påpekar ofta "varför används inte frilansavtalen?", avtal som under denna tid ligger tysta och nästan bortglömda. Förbundsledningen svarar när vi frågar "om de används kan de sägas upp". Vi i Frilans Riks kommer fram till att avtal som inte används ändå inte tjänar något till. Och inför kongressen 2011 är det viktigt för oss att den nya ledningen ska lyfta fram frilansavtalen. Den nya ordföranden som väljs är helt med på noterna och frilansavtalen har sedan dess fått en viktig ställning i det frilansfackliga arbetet.
Det är också nu jag väljs in som förbundsstyrelseledamot samtidigt som jag är kvar som Frilans Riks ordförande. Jag tror det är mitt mest stolta ögonblick, när jag står på kongressen och har blivit vald. Inte bara för egen del, utan också för att jag ser att vi har fått en styrelse som jag uppfattar förstår vikten av förnyelse. Arbetet i förbundsstyrelsen visar dock tydligt att strukturerna är gjorda för anställda. Frilansar är en minoritet i förbundet. Men jag vet att i slutet av kongressperioden behövde jag inte vara den som sa "men frilansarna då". Mina styrelsekamrater tog upp perspektivet utan att jag behövde göra det.
Jag tror det är mitt mest stolta ögonblick, när jag står på kongressen och har blivit vald.
Manifestationer och protester
Som frilansfacklig manifesterar jag utanför SR, Bonnier Tidskrifter, Egmont och Sydsvenskan. Jag är med på dem alla. Med flygblad och med protester mot dubbelpublicering utan extra arvode.
Vi ber inte om ursäkt för att vi tar vårt uppdrag på allvar, vi är nytänkande. Tyvärr finns det en kultur i förbundet som gör att nya tankar, krav på förändring, ses som personlig kritik.
För mig är det tydligt hela tiden vem som är uppdragsgivare i det fackliga uppdraget. Medlemmen. När medlemmens situation, behov och krav ändras, måste förbundet ändras. Det ligger inget personligt i det. Det är själva meningen med föreningen.
Åsa Ohlsson