– Hej Pär, vill du vara med i Frilansguppen? Vi har en plats över.
Bo Levin möter mig i dörren till Frilansgruppens lokal på Kapsylen på Tjärhovsgatan i Stockholm. Egentligen ska jag bara hälsa på hos Bosse, en vän till mig. Men samtidigt söker jag en frilansgrupp. Jag kan än idag inte riktigt ta in vilken tur jag hade den där dagen, i maj 1985.
En skänk från ovan
Efter examen från Journalisthögskolan året innan, och försök att bygga upp en frilansverksamhet vid sidan av halvtidsjobbet på LO-Tidningen, nuvarande Arbetet, arbetade jag hemma i min tvåa i Fredhäll. Det blev omöjligt för mig. Antingen fanns det andra saker att göra – städa, se någon film, läsa något – eller också pockade min skrivmaskin på min uppmärksamhet. Alltid ledig, aldrig ledig.
Därför kom Bosses inbjudan som en skänk från ovan. Jag fick en arbetsplats att gå till med härliga och fina kollegor. Vi hade mycket roligt tillsammans under de 15 år jag var med i gruppen.
Vi var sex journalister i ett stort rum, en före detta fabriksbyggnad med höga fönster. Hyran låg på 200 kronor per månad och person. Den finansierades delvis med att vi skrev korta och långa notiser om vad som hänt i Svedala till svenska tidningar i Nordamerikas svenskbygder via UD:s försorg. Nordstjernan hette en av dem, den finns kvar än i dag.
Hyran låg på 200 kronor per månad och person.
Eftersom nästan alla av oss hade skrivmaskiner (min heter Smith-Corona Super-speed, som jag fortfarande har kvar) som slamrade på rätt bra, innebar en telefonare, alltså en telefonintervju, att de övriga i gänget fick gå ut och ta en fika i Kalypso, Kapsylens gemensamma matsal. Huset var och är fortfarande en ekonomisk förening med yrkesarbetande översättare, poeter, musiker, fotografer, filmare, studiomusiker och konsthantverkare med flera. Vi hade gemensamma luncher många år där vi turades om att laga maten.
Kaffe och nya uppdrag
Jag tror jag köpte min första dator runt 1986-87. En Armstrad med grön skrift på svart botten där kägeln var så liten att ett g slog i ett l på raden under. Innan dess klippte och klistrade jag mina utgångar fysiskt när artikeln skulle skrivas om. Tidsödande, men ofta blev det rätt.
Även modemen, som förde liv när man skickade texter, dröjde. I stället gick jag ofta upp till uppdragsgivaren med mitt manus. Efter en snabb genomläsning bjöds på kaffe och inte sällan:
– Du, jag har en annan grej jag tänkte du skulle kunna göra.
Och så fick man ett nytt uppdrag.
Innan dess klippte och klistrade jag mina utgångar fysiskt när artikeln skulle skrivas om.
Jag har haft tur som frilans då jag började när det fanns hyfsade frilansbudgetar inom exempelvis fackförbundspressen. Jag skrev för LO-tidningen, Lantarbetaren, Försäkringsanställd, Grafi med flera. Eftersom jag är utbildad jurist kunde jag dessutom skriva om arbetsrätt, en nisch där konkurrensen inte var så hård.
Redan under tiden på Journalisthögskolan blev jag fackligt aktiv i Journalistklubben på skolan. Sedan blev det den lokala Frilansklubben och dåvarande Stockholmsföreningen.
Frostig relation med förbundet
Relationen mellan Frilansklubbarna och förbundet var inte den bästa under 1980-talet. Frostig är en underdrift. Från vår sida tyckte vi att ombudsmännen och förbundsstyrelsen varken hade intresse för oss eller kunskaper om oss. De å sin sida såg oss som en stor kravapparat som inte insåg att Frilansklubbarna var en del av förbundet.
Som ledamot i Stockholmsföreningens styrelse var jag med i det dagslånga sammanträde som avslutades med kravet på Östen Johanssons avgång på grund av bostadsaffärerna 1987. Varpå jag blev invald i förbundsstyrelsen vid extra kongressen på Foresta oktober samma år.
Ja, det var lite från mitt 80-tal som frilans.
Pär Trehörning