Kära kolleger, kongressdeltagare, ärade gäster.
Mitt namn är Jonas Nordling och jag ör ordförande för Journalistförbundet.
Inom kort ska jag med ett klubbslag öppna vår 35e kongress, men jag vill först ta tillfället i akt att säga några ord.
Jag har lett arbetet i detta förbund under två kongressperioder, sju år har gått sedan jag valdes första gången. Sju år som kan ha varit några av de tuffaste som vårt yrke någonsin gått genom. Antalet jobb och uppdrag som försvunnit under denna period kan räknas i tusental. Stora mediehus har krympt, titlar försvunnit, redaktioner lagts ner. Grunden för den fria pressen, världen över, har minst sagt rämnat.
Självklart har detta starkt påverkat Journalistförbundet. Vår organisation har naturligtvis en direkt koppling till antalet arbetstillfällen i branschen, vilket också synts i vår medlemsutveckling.
Men under dessa sju år har jag aldrig tappat hoppet. Aldrig tappat tron på att den fria journalistiken överlever även detta stålbad, helt enkelt därför att det inte kan finnas något alternativ. Där det fria ordet dör, där redaktionell granskning upphör, där lever inte längre demokratin.
Och precis som journalistiken är självklar i ett fritt samhälle ska Journalistförbundet fortsätta vara självklara i alla redaktionella sammanhang. Och trots de tuffa tiderna har förbundet fortsatt att vara relevant, närvarande och ledande, i alla de frågor som är nödvändiga för landets journalister.
Det är med viss förhoppning om framtiden som jag nu skönjer små ljus i tunneln. Affärsmodellerna börjar sakta böra sig, antalet varsel blir allt förre, fler aktörer vågar satsa på redaktionell verksamhet, det pratas till och med om brist på journalister.
Det ör fortfarande en mycket lång väg tillbaka, och till viss del kommer mediebranschen kanske aldrig kunna sysselsätta lika många som förr. Men oavsett var den nya normalnivån på branschen landar så måste vårt mål vara att fortsätta organisera samtliga delar av journalistiken. Inte minst därför att det nu är kanske viktigare än någonsin att få ordning på den arbetsmiljö som vuxit fram under dessa hårda tider. Och för att nå framgång i såna viktiga frågor gäller bara organisering.
För det är vi tillsammans som i slutändan är kittet, det är vi som håller samman allt det vi tror på. Det öppna samhället, det fria ordet. Upplysningen, granskningen, ifrågasättandet av makt och etablissemang. Det är det vi sysslar med, det är det vi tror på. Och det är detta som förenar oss journalister, och vårt förbund är den enda organisation som försvarar denna tro, varje dag, varje minut, genom det arbete som du och dina kolleger utför.
Jag vill be er att resa er upp.
Sedan förra kongressen har många kolleger lämnat oss. En del har stilla somnat in, omgivna av nära och köra. Andra har dött under svårare förhållanden, flera hundra journalister har dessvärre dödats i tjänsten världen över även under denna period. För att hedra dessa kolleger, de här hemma såväl som de internationella, vill jag att vi inom kort förenar oss i tyst minut. Under denna minut håller vi huvudet högt och blickar mot skärmen framför oss. Där kommer ett urval av namn passera, dock långt från alla som lämnat oss. Men vi minns dem alla, och de är alla djupt saknade av oss.
Tack!
Det är viktigt att visa respekt för bortgångna kolleger. Men det är också viktigt att uppmärksamma kolleger när de är i livet, så därför vill jag att vi även hedrar en speciell kollega som just nu i allra högsta grad förtjänar det.
För att nå framgång i facklig kamp är det ibland nödvändigt att väcka talan i Arbetsdomstolen. Och där spelar det ingen roll hur starkt kollektivet är, det är oftast individen, den enskilde medlemmen, som måste våga ta fajten. Det är inte sällan en enorm uppoffring som vi därmed kräver av den kollega som ställer upp.
När Mikael Strand, efter 33 års anställning, fick beskedet att han saknade tillräckliga kvalifikationer för fortsatt redaktionellt arbete så valde han att ta just en sådan fajt, trots att det innebar en känslig domstolsprövning där han garanterat skulle sågas jämns med fotknölarna av arbetsgivaren.
Oavsett vad domstolen om någon månad kommer fram till i Mikaels fall så skulle jag åter vilja ber er att resa er för att ge honom en stående ovation som tecken på vår uppskattning. Det är sånt mod från enskilda kolleger som har byggt vårt förbund, och det är sånt mod som kommer vara avgörande även för vår framtid. Till Mikael!
Jag vill, tillsammans med mina kamrater i förbundsstyrelsen, tacka för att ha fått leda förbundets arbete sedan förra kongressen. Förhoppningsvis har vi lyckats utföra en hel del av vad vi borde ha gjort, även om jag också hoppas att ingen är riktigt nöjd. Det brukar vara grunden för fortsatt rörelse framåt.
Inom kort överlämnar jag åter kontrollen över detta förbund i händerna på dess högsta beslutande organ, kongressen. Det vill säga i era händer, köra kongressombud, ni som sitter här i salen.
Många av er gör debut som ombud, ni har riktigt spännande dagar att se fram mot, det kan jag garantera. Andra av er har varit med förr, så ni vet vad jag menar. Vissa av er har till och med deltagit på kongresser innan jag ens var född, Östen Johansson var med redan 1968. Då representerade du Aftonbladet, tror jag? Jag vet med säkerhet i alla fall att du då starkt motsatte dig skapandet av en yrkesetisk nämnd. Så där finns en till synes evig fråga att diskutera med Östen i nästa paus. Då kan ni ju oxå snacka lite om att vi passat på att uppdatera vår grafiska profil, sånt brukar ju alltid väcka reaktioner, det vet alla journalister.
Jag ser fram mot tre intensiva dagar, där ni, kära kolleger och kongressombud, tillsammans formar förbundets framtid. En framtid där vi journalister fortsätter att att spela en avgörande i samhället, men också en framtid som ingen annan än vi journalister ska forma åt oss själva.
Och med dessa ord förklarar jag Journalistförbundets 35:e kongress för öppnad.